Federalisterna i Bryssel tar bladet från munnen och arabiska våren drabbar USA

Igår fortlöpte minnesdagen av terrorattacken mot USA den 11 september 2001. Bilder och filmer från dagen för elva år sedan visades och man minns den chock man fick när man såg vad som hade hänt. Jag hade själv precis kommit hem ifrån skolan när jag satte på TV:n och såg en rykande skyskrapa. Några minuter senare flög det andra planet in och man insåg att det var allvar.

Gårdagen skulle dock visa sig inte vara en dag av stilla åminne utan kaos, våld och död drabbade den amerikanska ambassaden i Kairo och dess konsulat i Benghazi, Libyen.
Rykten hade gjort gällande att en film som “kränkte profeten Muhammed” hade visats i ambassaden i Kairo. Detta ansågs vara tillräckligt för att storma ambassaden, riva ner den amerikanska flaggan och tända eld på den. Som pricken över i så höjdes en svart islamistflagga i dess ställe.
I Benghazi ville man inte vara sämre och angrepp stadens amerikanska konsulat, men resultatet där blev att tre personer ur ambassadpersonalen dog, inklusive landets ambassadör.

Analysen av detta kan gå till på två olika sätt.
Man kan konstatera att den arabiska våren inte per automatik leder till den frihet och lugn som man hade hoppats på utan även leder till att extrema islamiska åsikter som tidigare hade kvästs nu får fritt spelrum.
Detta är ett ämne jag har för avsikt att återkomma till framöver.
Man kan också konstatera en ändrad amerikansk utrikespolitik med likadan verkan.
Tidigare, under President George W. Bush, påbörjades den neokonservativa linjen med intervention, “nation-building” och unilateral krigföring. Då stred man för att sprida demokrati och bekämpa islamister.
Den neokonservativa linjen fortsätter idag, men bekämpandet av islamister har inte samma prioritering. I fallet Libyen gjorde man sig av med en ledare (Muammar Gaddafi) som kväste islamister till förmån för sin diktatur.
I Benghazi, där det attackerade konsulatet ligger och därifrån rebellerna kom, var sedan länge ett islamistcenter och inhyser Al Qaidas största samlingspunkt på den afrikanska kontinenten.
Detta kände man till, men valde ändå att stödja detta motstånd; och måste nu skörda det man sått.
Hur Libyen utvecklas vet vi inte, men det börjar inte bra.

Slutligen har idag EU:s självpåtagna ledare Jose-Manuel Barosso i sitt “tal till unionen” förklarat att EU måste blir en federation för att bli starkare.
Detta är något vi EU-negativa länge har varnat för och det visar sig att vi har haft rätt.
En längre analys av detta kommer senare.

Läs mer om attacken i Libyen: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/9537683/US-ambassador-to-Libya-killed-in-attack-on-Benghazi-consulate.html

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När EU:s fattigaste land säger nej till euron – då vet man att det är på väg utför

I dagarna sade Bulgarien, EU:s fattigaste medlemsland, vänligt men bestämt nej till medlemskap i EMU.

Beslutet är både häpnadsväckande och naturligt, oväntat men talande. De östeuropeiska länderna har tidigare gjort allt i sin makt för att hamna i den europeiska gemenskapens värme; få ta del av förmånerna och har sällan haft en tanke på vilka friheter och vilket självbestämmande som man ger upp. I sin iver att framstå som ”en i gänget” så har man gått åt ett håll.

Men nu har det alltså ändrats. Bulgariens premiärminister Boyko Borisov och finansminister Simeon Djankov har låtit meddela att ”Vi i regeringen och allmänheten har tänkt om. Just nu kan vi inte se några fördelar med att ingå i Eurosamarbetet, enbart kostnader. Allmänheten frågar – med rätta – vilkas skulder vi hade behövt betala om vi går med. Det är för riskabelt för oss nu och vi är inte säkra på reglerna och hur de kommer att se ut om ett eller två år”.

Image
Bulgariens premiärminister Boykov och Europas icke-valda president Herman Van Rumpoy.

Detta är förstås dåliga nyheter för EU:s teknokrater och Västeuropas främsta EMU-förespråkare. Förutom irritation över att bulgarerna inte frivilligt vill ge ifrån sig makten över sin ekonomi så är ledarna nog en smula förbryllade varför deras ledare lyssnar på sin befolkning; något som inte är normen vad gäller EU-frågor i Västeuropa.

Om det är ett resultat av att ens land har ockuperats flera gånger av olika imperier och att man därför aktar sig för att frivilligt ge ifrån sig makten kan det spekuleras om.
Den troligaste anledningen är att bulgarerna ser vartåt det barkar. Eurokrisen blir bara värre och värre och ingenting görs för att förbättra situationen. Självklart vill man inte ingå i en allt sjabbigare klubb som dessutom kräver att deras pålitliga medlemmar ska betala för deras mindre pålitliga medlemmar. Eller medlemmarnas banker ska man kanske säga.

Självklart påverkar också att situationen för Bulgariens närmsta granne Grekland ser så dyster ut. Bulgarerna ser Greklands problem från första parkett och inser att det inte är något man vill vara en del av.
De båda länderna är dessutom varandra ekonomiska motpoler. Vad många inte känner till är att Bulgarien har ett regelverk som kräver finansiell försiktighet och förbud mot slöseri.

Nedanstående är fritt översatt från en artikel från Bloomberg. Ursprungslänk finns nedan:

1989 kollapsade Sovjetblocket. En ny bulgarisk demokrati föddes, men utan pengar i statskassan för att betala för den. Landets sparande var obetydligt, butikerna var tomma, arbetslösheten var hög och infrastrukturen var rudimentär. Åtstramning var en självklar del av livet.

Efter sju år av försenade reformer, blomstrande privata företag och en nästan fullständig brist på reglering, kom hyperinflationen till Bulgarien 1996 och utplånade landets besparingar igen. En tredjedel av landets banker tvingades till nedläggning. Som ett resultat knöts den bulgariska valutan lev till den tyska D-marken (senare till euron), och centralbanken förbjöds att låna ut till kommersiella banker, en försiktighetsåtgärd som finns på plats än idag. Internationella valutafonden kräver att alla bulgariska sedlar i cirkulation till fullo bör motsvaras av valutareserver.

Decenniet 1989-1999 var krävande, men det omvandlade Bulgarien till en disciplinerad nation av sparare – även efter det att landet gick med i EU 2007. Banksektorn finansieras genom dessa sparkonton, som ger en hälsosam Tier 1-kapital-täckningsgrad på 15,8 procent. Andelen kreditkortsinnehavare är extremt låg – bulgarerna föredrar kontanter.

Att vara fattig är förstås inte roligt. Offentligt anställda är dåligt betalda och pensionärer kämpar för att överleva på sina låga pensioner. Inte en enda motorväg har byggts för att länka den ena änden av Bulgarien med den andra och endast delar av tunnelbanan i huvudstaden Sofia fungerar. Detta är priset för Bulgariens politik att inte spendera pengar lånade av andra.

Men idag har Bulgarien en positiv ekonomisk tillväxt och den näst lägsta statsskulden i EU (efter Estland) – 16 procent av BNP . Landet har också ett hanterbart budgetunderskott på cirka 2 procent av BNP, trots en platt bolags-och inkomstskatt på bara 10 procent. Valutareserven uppgår till 6 procent av BNP. Kort sagt, landet har en framtid.

Grekerna, däremot, har spenderat mer än de har tjänat under de senaste 20 åren. Den som fick arbete i den offentliga sektorn kunde inte avskedas, man fick 40 dagars semester per år, och man betalades 14 månader av 12, med garanterade årliga höjningar. Detta gör att grekerna är rikare än bulgarerna, men livsstilen är inte hållbar då den offentliga skulden uppgår till 165% av BNP och budgetunderskottet är ohanterliga 9,1%.

Läs mer: http://www.bloomberg.com/news/2012-07-23/merkel-s-right-greece-should-act-like-bulgaria.html

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Nationaldagstankar

Sveriges nationaldag är en trevlig tradition. Den ger bland annat anledning till att stanna upp och tänka efter kring ett par saker, och varför vi svenskar är och ska vara glada att vara svenskar.

 Mindre lätt att uppskatta är däremot den långa traditionen med proffstyckare och makthavare som alltid finner just nationaldagen lämplig för att haspla ur sig tveksamheter. Regelmässigt är det praktiskt taget exakt samma tveksamheter som alla andra makthavare har haft att komma med, och nästintill exakt samma tveksamheter som alla gånger tidigare. Rätt rad i floskelbingot består bl a av ”vem är egentligen svensk?!”, ”vad är egentligen svenskt?!”, ”vem har bestämt det här?” och ”varför är inte midsommarafton nationaldag?”.

 Alla som vill tala om för oss svenskar vad vi ska tycka och tänka, kan spara tid och plats för sina årliga plattityder modell standard A1 genom att ta till sig lite sanningar, jobbiga eller inte.

 

Vi svenskar är svenskar – gå till historien

Vi svenskar är helt enkelt det majoritetsfolk som bott i Sverige sedan istiden, samt alla de som kommit hit för att dela vårt land med oss och anamma vår kultur och vårt sätt att leva och vara. Den som är så huvudlös att han förnekar att vi svenskar finns, den huvudlösingen har bevisbördan: var så god att bevisa att vi svenskar inte har funnits i Sverige i alla tider. Förneka järnåldersgravarna. Förneka alla andra fornminnen. Förneka våra upptecknade landskapslagar. Förneka all annan skriven litteratur på svenska sedan 1200-talet. Förneka all byggnation under alla tider, som antingen står kvar eller kan spåras på exakt samma sätt som all annan historisk kultur överallt i världen. Lycka till med att övertyga någon om den saken.

 Och nej, det var inte invandrare som byggde Sverige. Invandringen till Sverige var minimal ända fram till 1970. Det är bara att gå till de historiska läggen för att få den saken klar för sig. Det är historiska fakta. Allt annat är historieförfalskning. Så enkelt är det. Vallonerna var tex några tusen, och kom under en period av flera hundra år – färre än antalet asylsökande per månad i Sverige år 2012.

 

Vi svenskar är svenskar – vi behöver inga definitioner

För den som nu vill ta huvudlösheten till nästa nivå, efter att ha förlorat debatten om ifall Sverige varit bebott i obruten följd sedan istiden, så brukar det handla om att vi svenskar inte skulle ha någon särart; ”allt är taget utifrån” brukar det heta.

 Men inget folk någonstans kan leva upp till de huvudlösa krav som alltför många i den svenska offentligheten dumdrygt och okunnigt ställer: att svensk kultur, och det svenska folk som har skapat den, ska krävas vara totalt annorlunda än allting annat överallt annars och alltid – för att Sveriges kultur och folk överhuvudtaget ska tillerkännas nåden att få existera.

 Alla folk har skapat sin särart, inom sig och i samspel med andra. Det är samma sak som att alla snöflingor är olika på sitt sätt, även om alla är vackra och alla liknar varandra på ett eller annat sätt. Den särarten går inte att definiera på två sekunder, som det också brukar ställas krav på. Det går inte ens att hundraprocentigt definiera en enskild person på två sekunder, få fram allt som skiljer den personen från andra på två sekunder, och ändå brukar proffstyckare kräva att vi svenskar ska definiera vår särart på det sättet. Sa jag huvudlöst? Det känns inte som det räcker alla gånger.

 Svenskhet är mycket, mycket mer än vad som ryms inom andefattiga proffstyckares amatördefinitioner. Svenskhet är vintersport, det är körsång, det är samarbetsförmåga, det är uppfinningar, det är hänsyn till personligt utrymme…ingen definition täcker allt detta, ingen definition täcker överhuvudtaget något folks hela särart någonstans, någonsin. Ändå ska vi svenskar ut med en sådan definition för att överhuvudtaget bevärdigas förmånen att få existera. Det är inte bara idiotiskt och meningslöst – det är destruktivt, odemokratiskt och svinaktigt. Hårda ord, visst. Men ibland måste man ta i för att göra sig hörd och förstådd.

 Alla som förnekar att vi svenskar finns kan på exakt samma grunder förneka att till exempel kurder finns. Kurder och kurdisk kultur är inte totalt annorlunda än allting annat överallt. Men den dagen kommer inte då etablissemanget kommer med den förnekelsen, för den är det bara vi svenskar som ska utsättas för. Sverigeförnekare är ju inte bara tölpar, de är ynkryggar också.

 

Vi svenskar är svenskar – det handlar om känslan av unik tillhörighet

Jag har själv till hälften tjeckisk bakgrund, och även rottrådar ut i Europa på andra sätt. Det finns mycket att ta vara på och vara stolt över i min och många andras bakgrund utanför Sverige. Men det viktiga är att man bara helt och fullt kan höra till det land och det folk som står en närmast hjärtat, på samma sätt som ett äktenskap bara kan gälla en person.

 Sverige är det land och svenskarna är det folk som står mig närmast hjärtat. Sedan kan hånfulla journalister och debattörer gläfsa och vränga ord bäst de vill, i sin egen bisarra nationaldagstradition.

 Trevlig nationaldag, alla svenskar och vänner! I morgon är en ny dag i kampen för vårt svenska Sverige.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kriminalpolitik

Med anledning av partiets förnämliga kampanj ”Inga fler papperspoliser!” som inleds i dagarna kan jag känna ett behov av att lyfta fram idéer som kan komplettera partiets utmärkta kriminalpolitik. Idéerna och förslagen är som alltid mina egna, och syftet är att väcka debatt. Partilinjen gäller.

Valda poliskommissionärer

En del av den olycka som svensk rätts- och kriminalpolitik hamnat i efter 1968-vansinnet är politiseringen av rättsväsende och polis. Det vore väl en sak med ett rättsväsende och en polis som ändå återspeglade allmänna rättsuppfattningar, men I Sverige har vi fått de sämsta av alla dåliga alternativ: total politisering, politisering i det fördolda och politisering på tvärs med uppfattningen hos en överväldigande folkmajoritet.

En person som Carin Götblad, polismästare i Stockholm – tillsatt av politiker på politiska meriter – kan man till exempel gott och väl undra vad hon någonsin har haft för intresse av att skydda och hjälpa sitt polisdistrikts befolkning.

Någon måste kunna ställas till svars när kriminalpolitiken inte svarar mot det som krävs i världens näst högst beskattade land, med Nordens högsta kriminalitet. Vi har haft nog av charader som när den ointresserade amatören Beatrice Ask sitter och kastar skuld på tjänstemän och myndigheter, som i sin tur skyller tillbaka. Någon måste få både ansvar och befogenhet att rätta upp det kriminalpolitiska haveriet i Sverige.

En vald poliskommissionär skulle troligen återställa balansen och garantera insyn och inflytande för medborgarna, de som får lida av den havererade kriminalpolitiken. En sådan skulle kunna väljas i samband med övriga allmänna val, för ett polisdistrikt/län och med förfogande över 50-100 öre av skatten på en taxerad hundralapp, utöver sedvanliga statliga bevillningar till polisen.

Han bör ha befogenheter att leda och styra polisarbetet och välja prioriteringar och metoder, under Polislagen och övriga tillämpliga lagar. Lyckas han väl med sitt jobb kan han till och med sänka skatten i den del han förfogar över. Han bör ha tillgång till en kvalificerad utredningsapparat om brott och brottsbekämpning, med ansvar att föra statistik och lyfta fram korrekta sakuppgifter till allmänheten, samt att ge väl underbyggda förslag om förbättringar till Justitiedepartementet.

På förslag finns nu att göra alla polismyndigheter till en. Men det behöver inte kollidera med förslaget om en vald politiker som ansvarar för brottsbekämpning – den den länsvisa indelningen kommer ju i någon form ändå att finnas kvar.

Ansvar, ansvarsutkrävande, befogenheter, insyn och resultatfokus i kriminalpolitiken. Det är hög tid.

Rörliga straffskalor

Många berörs illa av att svenska domstolar mer eller mindre konsekvent dömer ut minimistraff även för de mest bestialiska brott. Det finns inget hopp om en snar förbättring på denna punkt eftersom 1968-tänket numera sitter impregnerat i väggarna i Sveriges rättsinstanser. Politiskt lyhörda rättstjänstemän har alltför länge gjort det politikerna har låtit förstå att de vill ha, inte minst av ”kostnadsskäl” – som om kostnaden för grovt kriminella försvann bara för att den inte faller på Statsverket utan på brottsoffren.

Rättstjänstemän på alla nivåer behöver hjälp på traven med att döma ut straff på nivåer som har någon sorts samband med det allmänna rättsmedvetandet. Den hjälpen på traven kan bara lagstiftaren tillhandahålla. Det kommer ingen reform inifrån, med mindre än att vi byter ut hela besättningen i rättsapparaten. Det kan inte vara rätt väg att gå.

Lagstiftade straffskalor som förskjuts beroende på antalet brottsåterfall löser detta problem. Låt straffskalan vara som den är för förstagångsdömda, men dubbla det stadgade minimistraffet en gång per återfall och dom! Dubbla för den delen gärna maximistraffet också, även om det knappast finns på kartan att det skulle dömas ut när inte ens dagens ordinarie straffskala används. För brott som också har böter i straffskalan bör det dessutom stadgas att fängelse är obligatoriskt fr o m andra resan.

Helt enkelt, och som exempel:

Misshandel, första domen totalt. Minimistraff som idag, eventuellt alltså böter.

Rån, andra domen totalt. Minimistraff två års fängelse i stället för som idag, ett.

Misshandel, tredje domen totalt. Minimistraff, i form av fängelse, i 2 · 2 · 6 månader i stället för som idag, sex.

Straff i proportion till brottet! Det handlar om rättvisa.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Europadagen igår – Då märkligheterna uppenbarar sig

Igår var det som bekant Europadagen och då var det tänkt att man som stolt europé ska fira att vi ingår i en gemenskap och har sluppit krig i snart 70 år.
Att slippa krig önskar de allra flesta och en europeisk gemenskap finns kan de flesta nog hålla med om då vår gemensamma historia har skapat en viss samhörighetskänsla.

Problemen uppkommer när detta påtvingas i form av en överstatlig union (något jag kommer återkomma till i den här bloggen framöver).

Igår gjorde mina vänner inom ungdomsförbundet – SDU – en undersökning på stan där man frågade folk om de kände till sin president och sin utrikesminister, samt om de hade för avsikt att fira sin ”nationaldag”.
Resultatet gick väl sisådär…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Första inlägget

Detta är Christian Westlings politiska blogg. Här kommer det framledes att läggas upp inlägg, främst med politiskt och ideologiskt innehåll, liksom en del kommentarer kring och betraktelser över samhälle och mänsklighet.

Målet är att jag flera gånger i månaden ska leverera förhoppningsvis läsvärda och personliga kommentarer om politiska ämnen, aktuella eller allmänintressanta.

Min partitillhörighet är sverigedemokratisk. Jag ansluter mig till Sverigedemokraternas partiprogram och politiska vägval. När jag gör ställningstaganden i den politiska debatten, så är de ställningstagandena mina egna och ingen partilinje.

Jag önskar alla intresserade varmt välkomna och hoppas att mina alster vinner uppskattning!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar