Han sjösatte euron – nu vet han att den inte kan segla

Det är alltid bra att lyssna till den som verkligen vet. Ännu bättre är det att lyssna till en som både vet och har kunnat ändra sig i en verklig hjärtefråga. Den personens ord har verklig tyngd och auktoritet.

Oskar Lafontaine, tysk vänsterpolitiker, är en sådan person. Som finansminister i Gerhard Schröders socialdemokratiska regering 1998-1999 införde han euron, den gemensamma europeiska valuta som nu har blivit en gemensam europeisk cancer med metastaser överallt. Alla kritiker och skeptiker manglades ner av Lafontaine och EU-etablissemanget, ingen och ingenting skulle få stå i vägen för ”framåtskridandet”, den process som troddes vara synonym med ett allt mäktigare och auktoritärare EU. Euron var första sprängskottet på vägen mot Europas förenta stater.

Lafontaine ser nu med eftertankens kranka blekhet på det som har följt i eurons spår. Det handlar både om att han klart ser vansinnet och destruktiviteten i en tondöv politik som skulle likrikta större delen av ekonomierna i en hel världsdel, och om att han inser att det snart kommer att sökas efter syndabockar för det som är på väg att inträffa. Ju förr han vänder om och bränner det han har tillbett, desto mera kommer andra än han själv att få skulden.

Euron fungerar inte. Den har aldrig fungerat, och den kommer aldrig att fungera. Den kan inte fungera. Den är lika destruktiv som de flesta makthavares imperiedrömmar historien igenom. Imperier byggs på massiv förstörelse. Euro-imperiet byggs också det på förstörelse, och på ruinerna av de sydeuropeiska ekonomierna. De hade kunnat utvecklas i sin takt, efter sina förutsättningar, från sina respektive utvecklingsstadier. De fick euron i stället, och nu kämpar flera av dem för sina ekonomiska och demokratiska liv.

Lafontaine och många andra trodde att euro-systemets stränga regler skulle tvinga fram anpassning och likriktning. Men det tvånget hade krävt ett fullgånget Europas förenta stater, med sovjetiska maktbefogenheter och sovjetisk totalitarism. Det gick inte att få demokratiskt valda regeringar att genomföra de hårda anpassningsbesluten. Inte ens Frankrike och Tyskland själva följde reglerna när det knep. ”Vi höjer vattennivån tills ni lär er simma”, sa EU:s makthavare. Men det som nu håller på att hända är att rätt många är på väg att drunkna.

Det är möjligt att den monomana euro-megafonen Carl B Hamilton, (fp), enligt sig själv all ekonomisk visdoms källa, har några svar på de många frågor som eurons kris nu ställer. I så fall är det hög tid att han kommer fram med de svaren nu, i stället för att håna och misstänkliggöra euro-kritiker. Hans maktfullkomliga EU håller nämligen på att gå sönder, om det nu är så att det har undgått Carl B Hamilton.

Euron är det sista Sverige behöver. Sverige behöver ett europeiskt samarbete över gränserna som europeiskt samarbete en gång var tänkt, en handelsunion med goda och täta förbindelser över gränserna och stöd för allt slags mellanfolklig utveckling men utan tvång, hot och destruktiv ekonomisk likriktning. Det är rätt idé även för andra länder. Fråga Oskar Lafontaine.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentarregler: Håll god ton. Hotelser, publicering av personuppgifter, vulgära inlägg och trams plockas bort. Kommentatorer har juridiskt ansvar för det man skriver och följer svensk lag.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s