Du har rätt till din åsikt – men bara om det är rätt åsikt

Frankrike är väldigt annorlunda och väldigt långt borta, och fransk inverkan på svensk politik förekommer väldigt sporadiskt.

Inte desto mindre är rätt och fel detsamma i Sverige som i Frankrike och Bryssel, liksom demokrati eller motsatsen. EU-parlamentet har nu i en hemlig omröstning beslutat att den franska politikern Marine Le Pen, ledare för ett av Europas större och mer välskötta nationalistiska partier, Front National, ska dömas i fransk domstol för åsiktsbrott. Detta är varken rätt eller demokratiskt, snarare typiskt det nya maktfullkomliga EU som inte ens försöker låtsas vara demokratiskt eller göra sken av att vara rättsstat.

Marine Le Pen oroar sig över muslimsk massinvandring till sitt hemland Frankrike, och har gjort jämförelser med Nazi-Tysklands ockupation för snart 70 år sedan. Det är det hon nu ska dömas i fransk domstol för – för lita på att domstolen har uppfattat de politiska signalerna från EU-makten, och kommer att döma som EU-makten önskar. Språkbruket borde som sådant inte ens kunna stöta de mest politiskt korrekta prinsessor på ärten. I invandringsfrågor visar det sig dock ofta att inga marginaler tillåts existera när makten vill statuera exempel, i Sverige som i EU.

Detaljerna fullbordar bilden av en hetsig, stingslig, oförsonlig, odemokratisk EU-maktapparat av nordkoreanskt snitt: Marine Le Pen sa inget som någon förnuftig person borde kunna invända mot, inget hotande, inget ringaktande, inget hetsande, bara ord av oro från hjärtat, oro för sitt land Frankrike.

Hon hade vidare immunitet för just rättsåtgärder mot åsiktsbrott som EU-parlamentariker. Den immuniteten har nu EU-parlamentet röstat bort, i en hemlig omröstning, så Marine Le Pen ska dömas i domstol, retroaktivt, för sin åsikt och för att hon har vågat uttrycka den.

Det brådskar att få in hårda och kravställande demokrater i EU-parlamentet, demokrater som tycker att rätt och rättsstat är viktigare än allt annat, och som motsätter sig att EU-apparaten ska få tysta alla kritiker mot den massinvandring som är Europas gissel. Front National och Sverigedemokraterna kommer att stå sida vid sida I EU-parlamentet, i en partigrupp som tänker vända utvecklingen och återuppbygga nationernas Europa.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

EU hotar din hemodlade midsommarpotatis

Många EU-kritiker, och även en del EU-vänner, håller med om att bland det olustigaste med EU är EU:s anspråk på allmakt över människors vardag, det som människor har närmast sig. Det är illa nog att EU reglerar myndigheter och storföretag, och för den delen utfärdar order till folkvalda regeringar om hur de ska regera oavsett vad väljarna tycker.

Men kanske har EU aldrig verkat mer fyrkantigt och likgiltigt för allt utom sin egen gigantiska regelbok, än i samband med EU-kommissionens lagförslag om total EU-kontroll över all råvara till odling, alla frön och all gröda.

http://ec.europa.eu/dgs/health_consumer/pressroom/docs/proposal_aphp_en.pdf

Innebörden av lagförslaget, om man går bortom den avsiktligt missledande och direkt lögnaktiga sammanfattningen, är kort sagt att ingenting ska få odlas inom EU som inte först har fått plats i EU:s gigantiska centrala växtkatalog, till jättekostnader för den som vill ha in en speciell växt i katalogen, även småodlare och hobbyodlare.

EU har knappast någonsin gått längre i sin vanvettiga jakt på kontroll till varje pris, oavsett konsekvenserna. Lite som mobbaren på skolgården ger sig också EU på den som minst kan försvara sig – småodlare, hobbyodlare och husbehovsodlare i hela EU.

EU:s vansinnesprojekt euron håller på att klappa ihop, Europas ekonomier blöder, den europeiska konkurrenskraften rasar, men de problemen är för stora för EU att tackla. I stället prioriterar EU att ge sig på en grupp människor som garanterat inte kan stå emot EU:s gigantiska maktapparat, människor som vårdar sig om det gröna och om biologisk mångfald i växthus och trädgårdar överallt. EU slår ner en stor byråkratisk slägga i människors och odlares lilla, trygga värld, inte för att det behövs men som maktdemonstration och som ett steg på vägen till allmakt för EU överallt och alltid, utan återvändo.

Vi svenskar är ständigt ifrågasatta och kritiserade. I extremfallen kan vi få höra att vi överhuvudtaget inte finns – trots att vi bevisligen har bott i Sverige sedan istiden, och under 99% av tiden med mikroskopisk invandring. ”Det finns inget svenskt” kan det låta ur svenskfientligas munnar – trots att det med samma idiot-”logik” i så fall inte finns något turkiskt, kurdiskt eller somaliskt heller. Av någon anledning är svenskfientliga dock inte lika påstridigt angelägna om att påpeka just den saken. Det är helt enkelt så att helheten av det svenska byggs upp av detaljer, detaljer som är fullständigt oöverskådligt många och som bildar en väv med sin speciella särart. Det är kombinationen som är det unika och skyddsvärda med det svenska, precis som all annan nationalitet och etnicitet i världen.

En av de många, många detaljer som bygger den svenska helheten och som bland mycket, mycket annat gör oss svenskar till svenskar, är vår kärlek till det gröna och till naturen, det lilla och överskådliga. Den kärleken kan hittas överallt i svenska koloniträdgårdar, på små odlingslotter och t o m i små kryddträdgårdar och i stadsodling mitt inne i svenska storstäder.

Däri finns en omsorg om allt som lever och växer, en omsorg med andliga drag och fjärran från många andra kulturers sätt att utnyttja växter, djur och människor utan hänsyn till konsekvenserna. Halalslakt där djur plågas till döds, eller skogsskövling i Afrika, eller stening av olydiga kvinnor i arabvärlden är bara några exempel.

Vi svenskar bryr oss om det som lever och växer, och vi anser att det som lever och växer har rätt till en alldeles särskild hänsyn bortom det materiella.
Därför är EU:s maktanspråk på att råda över allt grönt så befängda och så extremt äckelframkallande. Det var inte för inte som Tolkien lät den onde trollkarlen Saruman vara skogsskövlare utan nåd eller hänsyn – det talade till exakt samma känsla som vår svenska, andliga naturkänsla.

Det hindrar inte att ett välförtjänt materiellt resultat av odlarmöda kan vara värt att uppskatta. Vår svenska midsommarpotatis, gärna från det egna trädgårdslandet, är en klassiker och en oskattbar tradition.

Den traditionen vill nu EU ta ifrån oss. Aldrig har den stendöva, likgiltiga EU-maktapparaten varit lättare att bekämpa med argument. Om vi EU-motståndare hade haft en infiltratör i EU-kommissionen, så skulle den infiltratören inte kunnat göra ett bättre jobb med att skada EU:s anseende och förtroende.

”EU hotar svenskarnas midsommarpotatis”, det är en ren kvällstidningsrubrik som EU-pamparna bjuder på. Desto lättare för oss EU-motståndare och svenska patrioter att använda när vi ger oss ut för att bekämpa dem.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Han sjösatte euron – nu vet han att den inte kan segla

Det är alltid bra att lyssna till den som verkligen vet. Ännu bättre är det att lyssna till en som både vet och har kunnat ändra sig i en verklig hjärtefråga. Den personens ord har verklig tyngd och auktoritet.

Oskar Lafontaine, tysk vänsterpolitiker, är en sådan person. Som finansminister i Gerhard Schröders socialdemokratiska regering 1998-1999 införde han euron, den gemensamma europeiska valuta som nu har blivit en gemensam europeisk cancer med metastaser överallt. Alla kritiker och skeptiker manglades ner av Lafontaine och EU-etablissemanget, ingen och ingenting skulle få stå i vägen för ”framåtskridandet”, den process som troddes vara synonym med ett allt mäktigare och auktoritärare EU. Euron var första sprängskottet på vägen mot Europas förenta stater.

Lafontaine ser nu med eftertankens kranka blekhet på det som har följt i eurons spår. Det handlar både om att han klart ser vansinnet och destruktiviteten i en tondöv politik som skulle likrikta större delen av ekonomierna i en hel världsdel, och om att han inser att det snart kommer att sökas efter syndabockar för det som är på väg att inträffa. Ju förr han vänder om och bränner det han har tillbett, desto mera kommer andra än han själv att få skulden.

Euron fungerar inte. Den har aldrig fungerat, och den kommer aldrig att fungera. Den kan inte fungera. Den är lika destruktiv som de flesta makthavares imperiedrömmar historien igenom. Imperier byggs på massiv förstörelse. Euro-imperiet byggs också det på förstörelse, och på ruinerna av de sydeuropeiska ekonomierna. De hade kunnat utvecklas i sin takt, efter sina förutsättningar, från sina respektive utvecklingsstadier. De fick euron i stället, och nu kämpar flera av dem för sina ekonomiska och demokratiska liv.

Lafontaine och många andra trodde att euro-systemets stränga regler skulle tvinga fram anpassning och likriktning. Men det tvånget hade krävt ett fullgånget Europas förenta stater, med sovjetiska maktbefogenheter och sovjetisk totalitarism. Det gick inte att få demokratiskt valda regeringar att genomföra de hårda anpassningsbesluten. Inte ens Frankrike och Tyskland själva följde reglerna när det knep. ”Vi höjer vattennivån tills ni lär er simma”, sa EU:s makthavare. Men det som nu håller på att hända är att rätt många är på väg att drunkna.

Det är möjligt att den monomana euro-megafonen Carl B Hamilton, (fp), enligt sig själv all ekonomisk visdoms källa, har några svar på de många frågor som eurons kris nu ställer. I så fall är det hög tid att han kommer fram med de svaren nu, i stället för att håna och misstänkliggöra euro-kritiker. Hans maktfullkomliga EU håller nämligen på att gå sönder, om det nu är så att det har undgått Carl B Hamilton.

Euron är det sista Sverige behöver. Sverige behöver ett europeiskt samarbete över gränserna som europeiskt samarbete en gång var tänkt, en handelsunion med goda och täta förbindelser över gränserna och stöd för allt slags mellanfolklig utveckling men utan tvång, hot och destruktiv ekonomisk likriktning. Det är rätt idé även för andra länder. Fråga Oskar Lafontaine.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fallet Cypern: EU slår sönder småspararnas rättssäkerhet

I försöken att bemästra det kaos som följt i spåren på euromisslyckandet har EU:s beslutsfattare nu trätt över en ny gräns för vad som ska vara tillåtet för politiker att göra mot medborgare.

 Euro-landet Cyperns bankkris och offentligfinansiella kris behöver en lösning, och den ”lösning” som ECB, Europas centralbank har satt an är en konfiskering av delar av alla bankkunders medel, stora behållningar som små. Om det ens är ECB som faktiskt har föreslagit detta, eller EU-kommissionen, eller någon annan inom EU:s bysantinska maktstruktur blir dock alltmer oklart i takt med att kritiken växer mot förslaget om konfiskering – ett förslag med don corleonesk karaktär av ”ett anbud som inte går att avvisa”. I praktiken har förslaget fallit då Cyperns parlament har förkastat det, vilket skedde igår när detta skrivs.

 EU – det maktfullkomliga och tondöva

Det står utom tvivel att Cyperns problem är stora och delvis självförvållade. Cyperns banksektor synes inte ha tagit vanliga hänsyn till försiktighet vad gäller utlåning, och inte heller ha varit stängd för inlåning från personer med okänd eller tveksam vandel. Det är en mycket vansklig grund att bygga en modern ekonomi på, vilket man trots allt får konstatera att Cypern har försökt göra, med de cypriotiska politikernas goda minne.

 EU:s och ECB:s ”lösning” liknar däremot mest viktminskning genom amputering. Med EU och EU-apparaten som ”vänner” har Cypern fyllt sin kvot av fiender med råge.

 Det finns ett par konstateranden som måste göras i ljuset av detta: EU:s beslut om euron är en total katastrof för de många länder som drabbats av eurokrisen. EU har inte heller någon lösning på den självframkallade krisen annat än tondövt maktspråk mot den som verkar vara mest exponerad i media vid givet tillfälle. EU verkar tvärtom ta varje tillfälle i akt att få människor att tappa förtroendet för EU-apparaten och dess skapelser.

 Principgenombrott – en gång är en gång för mycket

Utöver detta är det ett viktigt och farligt principgenombrott som EU har tvingat fram. Oavsett att det inte förefaller kunna genomföras, så är signalverkan och det förtroendeförstörande principgenombrottet lika starka ändå. Småsparares pengar måste vara skyddade. Om inte småsparares pengar är skyddade, så kommer det inte att finnas några småsparare – då söker de sig annorstädes.

 Det kan diskuteras var gränsen ska gå för vem som är småsparare, anonyma nummerkonton som kan misstänkas tillhöra ryska oligarker och penningtvättare känns det inte viktigt att måna om, men gränsen måste vara fastlagd på förhand. Beslut av denna art måste också tas i ordnade politiska former med besked på förhand till den som kan påverkas, så att han kan utöva inflytande på processen genom någon sorts politisk valhandling först. Det är helt fördärvligt för förtroendet att ett sådant här beslut i princip tas över en helg med stängda banker, som sedan förblir stängda tills makthavarna har grälat färdigt.

 Vi ska också ha klart för oss att det här principgenombrottet är generellt. Alla krisländers sparare berörs, och Sverige kan bli ett krisland förr än vi anar. Den som slår sin fru en gång kan komma att slå henne fler gånger, det vet man inte. Den viktiga skillnaden är mellan att överhuvudtaget aldrig ha gjort det och att ha gjort det en gång. Bara den som aldrig har gjort det är trovärdig i sina försäkringar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

EU:s mandariner ser bara det de vill se

En grupp av personer nära centrum av EU:s maktapparat, bl a Anders Wijkman (kd) och Ulf Dahlsten (f d VD på Posten) skriver i DN idag (2/3) en debattartikel (”Camerons EU-skepsis inte rätt väg för Sverige”) som ger uttryck för deras förskräckelse över ideologiska avvikelser och brist på renlärighet i europafrågor som förekommit under senare tid.

Vad de speciellt har i åtanke är det som David Cameron, Storbritanniens premiärminister, har uttalat under senare tid. I dessa uttalanden från David Cameron ligger en klar skepsis mot EU:s etablerade dogmer, bl a tänker David Cameron låta det brittiska folket folkomrösta om viktiga frågor kring Storbritanniens EU-relation.

Cameron tar också avstånd från hela EU-dogmen att EU alltid måste bli större, starkare och mer centraliserat. Han vill inte att Storbritannien ska vara någon del av detta imperiebygge över de europeiska folkens huvuden. Det är goda exempel också för Sverige, och det förvånar inte att EU-fanatikerna med Wijkman och Dahlsten i spetsen känner djup skräck och vånda inför detta.

EU levererar inte
Wijkman och hans meddebattörer drar åter fram gamla utslitna klyschor ända längst tillbaka från 1994 och folkomröstningen: ett starkare (dyrare och mer odemokratiskt, centralstyrt) EU påstås kunna leverera allmänna politiska fördelar, budgetdisciplin, miljöförbättringar och mycket annat finfint.

Det ena problemet med det är att det inte är sant, och det andra problemet är att alla också numera kan se att det inte är sant. Det blev ingen budgetdisciplin, det har vi nu sett i ett antal EU-budgetar. Svenska EU-pengar går fortfarande till bidrag åt olönsamma franska jordbruk och till den regelbundna vansinnesflytten mellan Bryssel och Strasbourg – allt för att Frankrike ska profitera på en EU-apparat som alltmer blir Frankrikes och de stora EU-ländernas lekstuga.

Inte heller blev det disciplin i enskilda staters budgetar, utan det första som hände sedan euron fanns på plats var att flera stater med Tyskland i spetsen tog sig rätten att strunta i de budgetregler som alla kommit överens om. Ifall marknadens förtroende för eurosystemet överhuvudtaget går att återskapa efter euro-krisen, så tar det årtionden. Sverige har inte råd att åka med på den bussen utan färdplan, bromsar eller chaufför.

Det blev inte heller några miljöförbättringar som Sverige inte lika gärna kunnat genomdriva på egen hand. Tvärtom fortsätter miljöförstöringen med bl a konstgödning av jättejordbruk i Tyskland, för EU-pengar.

Övriga ”fördelar” som debattörsgruppen försöker sälja, gemensam utrikespolitik, gemensam regionalpolitik med mera, lär de få leta länge efter svenskt väljarstöd för. Det förvånar inte så lite att inte dessa argument har lagts till ro – men EU-fantaster har ofta visat sig ha hemskt svårt att tänka utanför sin egen snäva, fyrkantiga låda.

EU hotar demokratin
Camerons tyngsta argument rör inte EU:s misslyckanden inom enskilda politikområden, utan den demokratiska makten och vem som ska ha den. Den totala makten summerar alltid till noll, den makt som en part vinner måste en annan förlora.

Cameron ser klart att EU:s maktapparat inte förtjänar sin maktställning, och att det än mindre finns anledning att flytta ännu mer makt till de krafter inom EU som står utanför insyn och medborgarinflytande vid allmänna val. Wijkman med anhang är övertygade om att de och deras gelikar har en ställning ovanför väljare och opinioner, som fritar dem från att behöva söka stöd för det de gör. De tror sig sitta inne med någon sorts högre sanning bortom diskussion. De ser det som att de tjänar en utveckling som är förutbestämd, som årstiderna. Det är vår uppgift att visa att de har fel på alla punkter.

Demokratiunderskott har alltid varit en förutsättning för EU. Länge gick det att leva med, man fick ta det inför företagens hot före EU-folkomröstningen att mangrant flytta från Sverige och lämna Sverige i ruiner. Men samhällen överlever inte ständigt minskande demokratiskt inflytande. I själva verket är det bara demokratiska samhällen som är goda hem åt sina medborgare, undantaget oljeländer. Speciellt Ulf Dahlsten borde tala med mycket små bokstäver om ”svek mot demokratin” – som VD för Posten ansåg han att det var godtagbart för Posten att vägra Sverigedemokraterna postdistribution.

Det är vi medborgare som ska bestämma om våra politiska angelägenheter, genom våra valda politiska ombud. Om vi inte är nöjda, ska vi kunna välja bort dem vi inte är nöjda med. Med dessa enkla sanningar som vapen kan vi mota tillbaka EU:s odemokratiska mandariner och politruker. Vi har rätt och de har fel. Det är vi som har det folkliga stödet för vår linje, och tillika har vi ansvaret för att leda det motståndet i rätt banor.

Det är vår uppgift i tiden som kommer.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Camerons tal. På rätt väg, även för Sverige

Storbritanniens premiärminister David Camerons tal vid Bloomberg i London denna morgon är en strömning i den stora brittiska filosofiska strömningen av sunt förnuft och klarsyn, med bland annat Hume, Smith och Russell som representanter.

Tillämpat på frågan om EU och EU:s problemtyngda situation ger detta tal ett antal insikter om EU-politik som också är relevanta för Sveriges del. Storbritannien är inte en av Sveriges största exportmarknader för inte, och inte heller en av de största kulturella influenserna på Sverige för inte.

Det må vara så att det, som är sanning i Berlin och Jena bara är dåligt skämt i Heidelberg. Men vad som är sant och vettigt för Storbritannien är också ofta sant och vettigt för Sverige. Det finns all anledning för oss EU-skeptiker och EU-kritiker att ta till oss David Camerons synpunkter.

EU gör för mycket, och fel saker
EU-förespråkare använder ofta krig som utkämpades för snart 70 år sedan för att försvara EU, oavsett debatt eller situation. Bilden de vill sätta är en bild av oss som någon sorts mörkermän eller figurer som inte bryr oss om ifall det är krig eller inte. Vad EU en gång var, ett samarbete för att binda de krafter som drog mot krig i Europa, har nu blivit det universalargument som ska tysta alla motargument. Vad EU än tar sig för nuförtiden, så får man inte kritisera EU som princip och institution, för då är man en figur som egentligen vill ha krig i Europa. Så huvudlöst kan det ofta låta.

Men krigsförebyggande eller inte, så är det inget argument för att EU ska ha en gemensam valuta tvärs över nationella ekonomier lika åtskilda som USA och Honduras. Det är inget argument för att EU ska skicka stödpengar till den som flyttar industriproduktion från Sverige till Portugal.

EU:s mera institutionaliserade vansinne, jordbruksstöd med bl.a. svenska skattepengar som i stället borde komma ur Frankrikes statsbudget eller inte alls, likaväl som EU-parlamentets vanvettiga flyttkarusell för mångmiljardbelopp, är det ännu mindre motiverat att försvara EU-idén med. Det är inte ägnat att förvåna att EU:s försvarare kryper och hukar inför Camerons klarspråk.

EU kan vara något annat – om vi vill
EU kan mycket väl vara en institution som ser till att Europa fungerar bättre, framför allt i fråga om handel och frågor som i verklig mening är gemensamma. Tillväxthinder som alla ser och kan enas om, borde inte få stå kvar bara för att de gynnar små grupper makthavare utan riktig demokratisk legitimitet – som t ex EU-kommissionens ordförande Barroso, eller ECB:s Mario Draghi.

EU skulle kunna vara något annat än ett byråkratiskt maskineri som producerar regler, likt någon sovjetisk planmyndighet på den gamla onda tiden. EU skulle kunna vara något annat än en försörjningsinrättning för avdankade makthavare som deras tidigare väljare har avpolletterat.

EU skulle kunna vara till för alla europeiska folk, med uppgift att ta vara på allt det vi har gemensamt på vår kontinent, med insyn i beslutsapparaten, med legitimitet i besluten eftersom besluten har stöd och förståelse från de berörda redan på förhand – för EU ska inte ta beslut över huvudet på och mot de europeiska folkens vilja. Det var ingenting som ens EU:s fäder en gång ville. De skulle känna sig illa berörda av synen av den maktkoloss som EU har blivit, och som med rätta berörs av David Camerons kritik.

Dessvärre icke troligt
Det är inte ens säkert, inte ens troligt, att den förstenade EU-apparaten går att reformera till en standard som gör att den svarar mot de europeiska folkens önskningar och behov. Det kan bli nödvändigt att Sverige och andra länder utträder ur EU, som EU nu är beskaffat. David Cameron tänker låta det brittiska folket rösta om saken. EU är inte den enda form i vilken de europeiska folken kan samarbeta och tillvarata sina gemensamma intressen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

EU-hemlösa i Stockholm, ”Nya Moderaterna” och jobbigt klarspråk

Socialnämnden i Stockholms stad, ledd av moderaten Marie Ljungberg Schött, tar nu initiativ till ett kommunalt projekt riktat speciellt till förmån för de EU-medborgare som har valt att använda rörelsefriheten till att komma till Stockholm för att bli hemlösa på samma sätt som många stockholmare redan blivit. ”Nya Moderaterna” är verkligen ett helt förvandlat parti. Det finns anledning att ställa sig frågande till huruvida alla som har stött Moderaterna är klara över hur total förvandlingen är, och vilka konsekvenser den förvandlingen får.

Stockholm kan inte ta ansvar för andra länders hemlösa

Frågan om utländska hemlösa är jobbig att debattera i. Det är hur lätt som helst att på kvällstidningsvis skapa snyftopinion med namn, foto och ålder på utvalda människor som har det svårt, helst kvinnor även om det mesta tyder på att även EU-migranter är övervägande män.

Det är också hur lätt som helst att framställa den som synes vilja neka människor tak över huvudet som en nattsvart skurk utan försonande drag, en skurk så skurkaktig att han inte ens ska tillåtas delta i debatten och få försvara sig. Den som på detta sätt framställs som skurk, synes gå emot våra urgamla svenska traditioner av gästfrihet, generositet och humanitet.

Men så enkelt är det inte. Den oreflekterade snällhet som det här hemlöshetsprojektet står för, är också en snällhet utan hänsyn till vilka konsekvenser som kan följa. De konsekvenserna verkar inte få debatteras, men de är potentiellt långt mycket allvarligare än det problem som den politiska snällheten panikartat springer benen av sig för att försöka lösa. Vi vet att djungeltelegrafen bland migranter är oerhört effektiv – det har vi fått erfara under de tsunamiliknande invandringsvågor av migranter som har träffat Sverige under de senaste 20 åren. Den kommer att vara lika effektiv inom gruppen EU-migranter som bland tidigare etniska grupper som massinvandrat.

Det lär finnas ett 40-tal hemlösa EU-migranter i Stockholms kommun idag. Vad ska Marie Ljungberg Schött göra när de är 400? När de är 4000? Har hon en finansierad projektlösning på det problemet också? Det är hon som skapar det. Vilka behov i Stockholm ska få stå tillbaka för att finansiera det projektet?

Hemlösas eget ansvar

Vi svenskar är generösa och varmhjärtade. Det är en del av vårt sätt att vara, som har formats av nödvändigheten av att vi tog hand om varandra under äldre tiders svåra förhållanden i vårt klimat. Det visas inte minst av att vi svenskar är generösast av alla i världen med privat utlandsbistånd, trots att svenska staten redan ger i stort sett mest bistånd av alla stater i världen. Det här gör oss dock sårbara mot dem som vill missbruka vår generositet.

Vilket är de hemlösas eget ansvar? Att resa till ett annat land utan medel till sitt uppehälle, eller ens till hemresa, det är att ta springnota. Tråkigt att behöva säga, men sant. Detsamma gäller de EU-stater som inte ens verkar vilja finansiera sina medborgares hemresa. Där handlar det om springnota på kabinetts- och myndighetsnivå – och utan tvivel baserat på Sveriges tyvärr grundmurade rykte som generöst intill självförintelse mot utlänningar, oavsett motivering eller motprestation.

Det här syftet var det aldrig tänkt att den personliga rörelsefriheten inom Europa skulle vara till. I alla fall var det ingen som sade något om den saken när etablissemanget tvingade fram ett ja till EU med knogjärn och batong i folkomröstningen.

Om Marie Ljungberg Schött och Moderaterna inte vågar ställa de här svåra frågorna och ta den här jobbiga debatten, då gör jag det. Någon måste nämligen göra det, och det lär dröja tills det växer vilda palmer i Stockholm på vintern innan Marie Ljungberg Schött och Moderaterna gör det. Moderaterna verkar mest leva på människors villfarelse att partiet fortfarande skulle vara ett kravställande, konservativt parti med svenskars intresse för ögonen – så länge den villfarelsen nu varar.

Sverigedemokraternas ansvar och möjligheter

Svenskarna i Stockholm behöver ett parti som med kraft hävdar svenskars intressen. Det partiet är Sverigedemokraterna. Vi ska vara den politiska kraft som ger hopp åt svenskar som ledsnat inte minst på Moderaterna, och som ger dem deras politiska alternativ, som har svar på de frågor de ställer och lösningar på deras problem.

Publicerat i Uncategorized | 26 kommentarer

Bankunion – ett steg till på fel väg

Europeiska rådet möts den 18-19 oktober för diskussioner och beslut, med den utdragna ekonomiska krisen i Europa som fond. Det finns anledning att frukta beslut som för EU och Sverige vidare på samma politiska väg som har fördjupat den allmänna världsrecessionen, ja t o m varit med och orsakat den.

EU-kommissionens ordförande Barrosos vision om EU-stat är ett beslut med gigantiska konsekvenser. Hur bråttom EU:s tjänstemannakader än har att få alla åtgärder på plats, så att det ska vara försent att stoppa processen, så är ändå den föreslagna bankunionen tydligen först i pipeline.

Bankunion – svenskarna ska betala utan att få inflytande

EU:s politiker vill som vanligt inte stå för eller förklara sina beslut innan de deklarerar att allt redan är klart och oåterkalleligen genomfört. Därför är det svårt att kritisera bankunionen som nu föreslås. EU:s makthavare vill hålla alla möjligheter öppna och några detaljer har inte meddelats, än mindre diskuterats i offentligheten.

Grundtanken är i alla fall klar: alla ska svara med insättargarantier för alla andras banker, utöver sina egna. Sverige, med sina relativt välskötta banker utan anspråk på offentliga medel, ska alltså betala för Greklands och Spaniens konkursade banker, utan inflytande över processen eller möjlighet att fordra säkerheter.

Historiskt vet vi att svenska politiker är mjuka i ryggen mot maktapparaten EU och gärna köper sig en personlig ryggdunkning på toppmötena med svenska skattemedel. Sveriges enorma överinbetalningar till EU-apparaten i form av EU-avgifter, högst av alla EU-länder i förhållande till vad som kommer i retur, är ett av många exempel på den saken. Hur det blir den här gången vet ingen, men spåren förskräcker.

Stora system kraschar – små överblickbara system fungerar

Grady Booch, en av vår tids stora genier med helt oöverskådligt inflytande på bl a objektorienterad programmering, är kanske den som kommit närmast att beskriva problemets kärna. Ett direkt citat klargör grundtanken: ”All complex systems grow from smaller systems that work in the first place; all complex systems will fail, in one way or another”.

Precis som det politiska paktsystemet före första världskriget visade sig vara ett okontrollerbart monster som drog hela världsdelen Europa in i krig, precis som Lehman-kraschen blottlade svagheterna i det komplexa systemet med skuggbanker och strukturerade produkter, håller EU nu på att bygga upp ett kraschfärdigt jättesystem utan förmåga att anpassa sig till verkligheten. Bankunionen är illa nog, och den är ändå bara första steget.

Det stora problemet med det elefantsjuka systembygget, som EU sysselsätter sig med i stället för att lösa sina verkliga problem, är detsamma som med andra stela, komplexa jättesystem i Grady Boochs tankevärld: ett fel på ett ställe i systemet, oavsett hur litet, blir ett fel på hela systemet.

Det går för den delen att bygga komplexa system som fungerar hjälpligt, återigen med Grady Boochs modeller – OM delsystemen är tillräckligt små och därmed överskådliga och anpassningsbara, OCH oberoende dithän att ett krånglande delsystem inte tillåts sätta stopp för allting samtidigt.

Om Grekland har problem, så är det en rimlig inställning att Grekland får lösa de problemen inom sig. Ett klassiskt och välbeprövat sätt före vansinnesbeslutet att låta alla ha samma valuta, var att låta handelsförhållandena och bytesbalansen bestämma valutans värde. I dagens läge blir ett grekiskt problem däremot hela Europas problem, eftersom politikerna har bundit ihop alla politiska parametrar och satsat all sin oersättliga prestige på att klara krisen inom systemet oavsett vad det kostar. Det liknar mest en pokergiv där en övermodig spelare satsar hus och hem utan större aning om konsekvenserna.

Vi i Sverige behöver en europeisk bankunion lika mycket som vi behöver ett hål i huvudet. I väntan på ett utträde ur en union som har utvecklats till allt annat än det vi röstade ja till, som i själva verket har kommit att utvecklas till just det som ja-sidan lovade och svor att den inte skulle få bli, är det dags för Sveriges valda politiker att säga ifrån och sätta stopp för EU:s fartblinda och storhetsvansinniga systemoperatörer.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

EU, islam och yttrandefriheten

Magnus Norell, forskare på Utrikespolitiska institutet, skriver i Svenska Dagbladet den 27 september om problematiken som välmenande EU-politiker ger sig in i, när samarbetspartnerna heter saker som Organization of Islamic Conferences (OIC) eller Arabförbundet.

Många muslimers besinningslösa agerande efter publiceringen av den så kallade ”Muhammedfilmen” sätter också frågan i skarp belysning. EU:s nybildade utrikesförvaltning har i grunden ifrågasatts av många kritiska EU-medborgare. Det finns ingen enighet varken bland EU-medborgare eller ens bland EU:s folkvalda nationella politiker vad EU:s utrikesförvaltning faktiskt ska ägna sig åt, men det verkar stå klart att de aktivistiskt inställda i EU-apparaten är de som styr förvaltningens agerande.

EU är i lag med dem som vill förbjuda islamkritik                                                          Många till intet förpliktigande standardfraser finns med i det dokument som EU:s utrikesförvaltning, OIC, Arabförbundet och andra nyligen har undertecknat, man tar avstånd från våld och hets – men OIC har länge krävt att kritik mot islam ska förbjudas, inte bara i muslimska länder (där är förbudet redan genomfört och upprätthålls skoningslöst).

EU:s utrikesförvaltning är inte stort annorlunda än andra kommitté-liknande organisationer; man söker samförstånd till varje pris, och man har ytterst få principer som man är beredd att betala något för att upprätthålla. Till saken kommer att insynen är starkt begränsad, som så ofta inom EU. Media har inte heller någon riktig förmåga eller ambition att rapportera eller belysa dessa komplicerade frågor, utan brukar hålla sig på nivån av enskildas reseräkningar i de sällsynta fall där EU tas upp.

Insyn, ansvarstagande och bred förankring krävs                                                        Jag ser mitt politiska uppdrag bland annat som ett uppdrag att lyfta slöjan från EU:s inre arbete, och se till att inga beslut tas eller överenskommelser träffas annat än i bred enighet bland EU:s medborgare. De som får förtroende att agera för EU:s räkning ska vara redovisningsskyldiga och stå till svars för sina handlingar i EU:s namn.

EU-parlamentet har redan idag vetorätt mot handelsavtal med rättssubjekt utanför EU. En ytterst rimlig ordning vore att utvidga den rätten till att också gälla uttalanden samman med organisationer utanför EU. Jag är övertygad om att uttalandet nyligen samman med OIC, Arabförbundet och andra i stort sett skulle ha saknat stöd bland de folkvalda – som också riktigt är.

Jag står för att Sverige bör utträda ur EU eftersom EU har blivit något helt annat än det vi en gång röstade ja till. Det dröjer nog, men i väntan på ett EU som fungerar i enlighet med vad EU:s medborgare förväntar sig, ett EU som sysslar med rätt saker och som gör sina saker rätt, behöver vi vara kritiska och kräva rim och reson från maktapparaten.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Recension av nattens första presidentvalsdebatt – och en insikt i personlig förändring

Med mångårigt intresse för amerikansk politik var det för mig en självklarhet att sitta uppe och följa den första debatten mellan Barack Obama (D) och Mitt Romney (R) inför valet den 6:e november.

Det ska erkännas att mitt intresse har svalnat en hel del sedan primärvalsdebatterna, som höll på förra hösten. Som en varm anhängare till Ron Paul tyckte jag att det var en fröjd att följa kongressmannens orädda framfart bland de andra kandidaterna. När de andra producerade likartade ”talking points” så körde Paul över dem med sin libertarianska politik, som han hållit fast vid sedan han valdes in i kongresshuset för över tjugo år sedan; tillbakadragande av amerikanska soldater från främmande krig, minskad federal stat, balanserad budget, revision av Federal Reserve o s v.
När han förlorade (genom en hel del oschyssta och ibland direkt odemokratiska medel) blev det hela mindre intressant.

Politik och ideologi förändras – och jag med dem                                                     Men inför slutspurten så måste man självklart intressera sig igen. Och nu inser man också hur man förändrats över åren. När jag var yngre (från valet 2000, 2004 till 2008), och var en okritisk ”högerman” så trodde jag det innebar att köpa hela programmet. Som ”högerman” och ”USA-vän” så måste man vara för neokonservatismens globala krigsföring, okritisk till statlig intervention inrikes och utrikes samt se världen i svart/vitt.

Lyckligtvis har jag utvecklats, fått insikt och insett att världen inte är så enkel. Under nattens debatt var jag inte okritiskt inställd till Romney. Han är mer sympatisk än Obama, men bägge är ovilliga att ta itu med de problem som USA brottas med; växande federal stat, onödiga och kostsamma krig, en utrikespolitik som skapar mer terrorism istället för mindre, okontrollerad illegal invandring och en inflation utan hejd.

Denna personliga förändring är något jag ska återkomma till i ett separat inlägg, så det färdiga kåseriet kring politisk insikt och mognad skjuts på framtiden.

Romney vann – matchen fortsätter                                                                                      Så hur var debatten? De allra flesta skulle påstå att Mitt Romney vann ganska stort och jag sällar mig till den skaran. Han utstrålade självförtroende, tydlighet och initiativ och var vad man kallar ”presidential”. Obama å sin sida var betydligt mer återhållsam, nästan blyg ibland, och fastnade mer än en gång. Det intressanta är att jämföra Romney i presidentvalsdebatten med Romney från primärvalsdebatten och där ser man en enorm skillnad; ja det finns knappt några likheter.

För ett år sedan så hakade Romney upp sig en hel del, utstrålade en mer falsk än äkta självsäkerhet och verkade betydligt mer lättretad. Han ”vann” ofta debatterna på greund av att han fick mycket talartid, men innehållet var sällan särskilt bra. Igår var nästan allt det borta. Det fanns kortare episoder där stakandet återfanns, men det var väldigt sällan och förändrade inte huvudintrycket av en väl genomförd debatt.

Det spekulerades i den omedelbara efterdiskussionen om huruvida primärvalsdebatten var Romneys fördel; att han har haft tid att öva och testa medan Obama inte fått diskutera och debattera.
Visst kan det vara en anledning, men jag tror att den största anledningen till Obamas förändring är att han är betydligt mer desillusionerad än vad han var inför 2008. Då var han utmanaren som inte hade något att svara för; han var den som skulle bringa ”change”. Men 4 år av misslyckad politik, med ett ännu värre budgetunderskott och ökad arbetslöshet har nog satt sina spår hos honom. Och då Romney har en betydligt större livserfarenhet av segrar och förluster (både politiskt och näringslivsmässigt) än Obama, så kanske han kan hantera förluster bättre.

Man kan konstatera att rond ett gick till Romney. Ingen knockout, men en klar och tydlig seger. Det är tre ronder kvar; dem kommer jag inte att missa och tycker inte att du heller ska det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar